Den politiska klyftan i Sverige växer, och även generationerna delar sig. Unga stödjer i högre grad det nationalistkonservativa partiet Sverigedemokraterna än äldre. Varför så är fallet, när konservativa ideal egentligen inte sällan avfärdas av ung generation och accepterade av de äldre? Kanske förklaras det i gammelmedias sparsamma rapportering kring allt som kan räknas som negativ publicitet gentemot mångkulturalism och internationalism. Politisk opinionsbildning när etablerad media aktivt avfärdar, förnekar och föraktar nationalistiska tendenser. Kopplar samman det till Tredje riket och fullskalig utrotning i nazistisk regi, en röst på Åkesson är en röst på Hitler. Ungefär.
Media har inte sparat på sitt klassförakt, potentiella SD-väljare har beskrivits som unga, lågutbildade och kriminella. När det inte hindrade det nationalistiska partiets politiska framgångar har man istället svängt om i frågan – nu rapporteras att SD-väljare består av välmående medelklass i lugna villaområden. Med mycket begränsad invandrarkontakt.
Utvecklingen vi sett i Sverige och i Europa de senaste decennierna är att likställa med ett lågintensivt krig, den omfattande asylinvandringen hotar på sikt att ersätta befolkning och kulturellt arv i aktuellt område. Låg nativitet hos den europeiska ursprungsbefolkningen i kombination med hög nativitet hos de stora flyktingströmmarna skapar en situation där en stad på bara ett par decennier når exempelvis islamsk majoritet.
Det har passerat ett sekel sedan den politiska debatten i Sverige dominerades av oroligheterna kring en allmän rösträtt. Skulle försvar, folk och fädernesland prioriteras, även om högerregeringen avsattes till förmån för en socialistisk? Idag har Sverige genomgått en omfattande förändring, slitits upp med rötterna ur jordmånen, doppats i rosa glitter och ställts ut till allmän beskådan. Etablissemanget, med sin utopiska fantasivärld, kan inte föreställa sig att globaliseringen skulle kunna medföra något hot. Således gör man en favorit i repris från 1914 – man genomför omfattande nedskärningar i försvaret. Man avskaffar den allmänna värnplikten och böjer sig lydigt framåt, mot Mecka och för de nyanlända gästerna vid landsgränserna.
Som Turgenjevs Fäder och söner även på sin tid belyste den politiska generationsklyftan urskiljs det tydligt idag. Äldre som idag växte upp i folkhemmet Sverige utan islamistiska grannar som spottade efter deras mammor, utan rasistiska gäng som tilläts utpressa deras småsyskon, utan sadistiska gruppvåldtäkter på deras systrar. De äldre som idag bara tar del av samhällsinformation via gammelmedia, som bara möter invandrare i taxibilen på väg till Arlanda för semesterresan, som inte växer upp som tiotusentals svenskar gör idag. I hopplöst mörka förorter, berövade på sin identitet och arv. Dessa äldre som betraktar afrikansk dans på träningsschemat på det lokala gymmet som riktig kulturberikning, och som välkomnar de ensamkommande barn media rapporterar flitigt om – det ska Sverige ha råd med.
Att Sveriges journalistkår bör hållas ansvariga för kontinuerligt pågående landsförräderi är nästintill oväsentligt när befolkningen i stort hellre tillbringar fredagskvällen hemma i soffan framför förnedringstv och kilovis med lösgodis än patrullerande sitt kvarter i hopp om att rädda en av de 150 våldtäktsoffer som numera utsätts för sexualvåld i det Nya Sverige, varje dag. Sverige som nu toppar våldtäktsstatistiken i Europa, samtidigt som troligen bara var femte våldtäkt anmäls. Inte förens den svenska befolkningen vaknar ur sin invandringsromantiska bubbla, kulturberikas på riktigt och nyvaket får stå ensam med skadorna samtidigt som det Nya Sverige vänder dem ryggen, inte förens då kan man med demokratiska medel börja förändra landet politiskt.
Sverige är inte ensamt ett sjunkande skepp, i dess kölvatten följer övriga Europa. I de högervindar som nu blåser över kontinenten försöker politiker i desperation lansera populistiska förslag om vissa begränsningar i invandringshanteringen, nu senast Frankrikes president Nicolas Sarkozy som lovar att återkalla franskt medborgarskap vid viss typ av kriminalitet. Frågan är om det är tillräckligt, eller om det vi ser nu med upplopp och kravaller i mångkulturella storstäder är det första stadiet till den europeiska civilisationens fall.
http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/sd-far-vagmastarroll-i-ny-matning_5079285.svd
http://www.expressen.se/kronikorer/ulfnilson/1.2084125/ulf-nilson-sverige-ar-pa-vag-att-ta-livet-av-sig
Nordbo
augusti 3, 2010
Bra skrivet. Om du länkar det till exempelvis Nilssons artikel i Expressen, så får du fler läsare. Din blogg förtjänar det.
Pluto
augusti 3, 2010
Bra analysert og opplysende skrevet, Havsnymf.
Flere og flere tar nu på alvor opp problematikken vedrørende innvandring og fremmedgjøringen. Både hva gjelder det etniske aspekt, multikulturen og de økonomiske byrder, som hver nasjon og hvert folk må betale – for det påtvungne flerkulturelle eksperimentet og “de åpne grenser” sitt utopiske apostolat av en strutsepolitikk.
Vedlegger her en lenke til Sveriges kjente journalist og kronikør – Ulf Nilson. Han våger der få andre journalister tør at ens nærme seg, – ja dette innlegg er nesten en sensasjon i det ganske så maktfullkomne og medialt “lukkede” Sverige;
http://www.friatider.se/ulf-nilsson-om-vart-etniska-sjalvmord -
Som Nordbo skriver, så kan du i ditt innlegg også lenke direkte til Expressen!
Alle vi andre, som for lenge siden har forstått tingenes bedrøvelige og ekstreme tilstand, kan bare nikke bekreftende til journalist Nilson sin nærmest panisk formulerte ord…
Vil også til slutt få nevne, at det finnes håp. Europa våkner til, langsomt – men sikkert. Dagens totalitært anstrøkne regimer vil med tiden begynne å vakle, for til slutt å falle. DET er også naturens gang…. – selv om brød-politikerne frenetisk forsøker å tviholde på sine morkne makttaburetter!
Synes forøvrig, at din blogg har blitt riktig så strøken, som vi sier her i Norge! :)
Pluto
Havsnymf
augusti 3, 2010
Kära Pluto, dina kommentarer är alltid ett nöje att ta del av! Som Nordbo så vänligt har tipsat om kan man alltså länka till nyhetsartiklar och komma med bland dess bloggar – prövade på det och det har gett resultat (ser på inställningarna att det strömmar in läsare via dessa kanaler), så nu när jag upptäckt detta ska jag försöka mig på att nyttja funktionen fortsättningsvis… och visst skriver herr Nilsson festligt “… alla vet började invandringen för länge sen. Den har skapat jättelika problem…”, och bland kommentarerna råder nu stor positiv feedback – men det är väl bara en tidsfråga innan PKSverige vaknar…
/H
Rimfaxe
augusti 4, 2010
Mycket bra skrivet, Havsnymf.
Om anhöriginvandringen har varit huvudfloden under de senaste årtiondenas invandringspolitik, har vågorna av asylanter knappast bidragit med att hejda de sociala erosionsprocesserna. Som uppvuxen i ett invandrartätt ytterområde utanför Stockholm under 70-talet kan jag endast sammanfatta den förda politiken med en tragedi av ännu ej skådade efterverkningar.
Någonstans vid modernitetens intåg dränktes samhället in i en kvävande linda av jantelag, feghet och självförakt. Det ansågs som något slags tecken på ärevördig ödmjukhet att förkasta den egna, svenska identiteten och nedskriva den till, på sin höjd, ett resultat av influenser utifrån. Endast det som kom utifrån kunde nämligen tillskrivas ett reellt värde i den nya jantelagsordningen. Det svenska skulle målas fram och beskrivas som någonting pinsamt och primitivt, någonting att skämmas över.
Någon egen kreativitet eller kulturell skaparkraft besatt svensken inte, och om han nu gjorde det ändå, eller hade gjort det en gång, så var det definitivt ovälkommet vid den Nya Klassens fina mångkulturella gemenskapsbord. Nej, svensken var inte ens bjuden till det politiska bordet då riksdagens beslut anno 1975 att omvandla Sverige till ett mångkulturellt land, inte ens hade bemödat sig med att låta sig förankras i någon folkvilja. Självförakt och smygförvandling var tydligen ett mer eftersträvansvärt recept.
Den sprakande mångkulturella gemenskapen som skulle frälsa de hopplöst tråkiga svenskarna visade sig däremot snart att utebli i sin strålglans, trots ständiga och upprepade deklarationer om dess ankomst. Det mångetniska paradiset var här och nu skulle svenskarna glädjas över det, vare sig de ville eller inte, vare sig de såg något paradisförhållande i situationen eller ej. Någon annan gemenskap än att man skulle ta varandras händer och förena sig i ett gemensamt förakt för det svenska, erbjöds inte. Svensk kultur kunde på sin höjd nå ansatsen till ett värde om den hade turen att berikas med någonting Annat, men annars och vanligtvis, inte.
Det kollektiva självföraktets framväxt förde med sig den fördelen att vilken medelmåttig och intetsägande person som helst, med enkla medel kunde utmåla sig själv som ödmjukhetens mest timida Moder Theresa genom ett nedvärderande av allt som var svenskt med svepande generaliseringar. Men vad som cementerades var just i stället den rigida, byråkratiserade och urvattnade rotlöshetskultur som istället fick åtnjuta merparten av den utdelade tillväxtnäringen från stat, byråkrati och media, famnandes varandra om ryggen.
I takt med att det sociala kapitalet och den kollektiva identiteten sakta har urholkats och eroderats genom modernisering, massinvandring och alienering, samtidigt som den historiskt förankrade gemenskapen har undergrävts i motsvarande proportion, ställer sig arkitekterna till det massiva socialpolitiska experimentet frågande till varför svenskarna tycks ovilliga att visa solidaritet vid situationer av våldtäkter, misshandel och rån. Man beklagar å ena sidan den tragiska frånvaron av samhörighet och solidaritet i samhället, man utstöter skenbara sorgesånger över en uppenbar brutalisering och ett långtgående främmandegörande, samtidigt som man med båda händer krossar varje ansats till svensk sammanhållning, samhörighet och gemenskap.
Ett folk som inte längre förvaltar sitt hem till kommande generationer är ett fattigt folk, i kurs mot sina sämre kapitel. En civilisation som har kommit att näras av självförakt finner sig slutligen stående i avsaknad av all näring som hade behövts för att blomstra. Skadorna på skeppets skrov är i sig oförsvarliga. Skadorna på folket, gemenskapen och framtiden, desto värre.
Nordbo
augusti 5, 2010
Signaturen “Cavatus” skrev så här på en annan blogg:
“Glömde att tillägga att det enligt FN begicks 1244 våldtäkter i Kongo första kvartalet i år. På årsbasis blir det 4976 våldtäkter. Kongo har 62 miljoner invånare. FN kallar därför Kongo för ”världens våldtäktscentrum”.
Sverige hade knappt 6000 våldtäkter 2009 (enl. BRÅ). Sverige har 9 miljoner invånare. Vad ska vi då kalla Sverige?”
Det får mig att känna mig desperat. Vad f-n håller vi på med? Jag har ju en liten dotter.