Valyran har varit hysterisk, strålkastarljuset har uteslutande fallit på Sverigedemokraterna. Lars Ohly har i direktsändning uppmanat till utomparlamentarisk kamp och i skrivande stund har minst ett rapporterat överfall skett på en privatperson med påstådda SD-sympatier. Han fick en kniv i magen. Glädjen över det lilla, hårt motarbetade partiets fenomenala framgångar blandas med förakt när svenska folket nu tar ställning. Som en skock lättledda får bräker de högt i avsky och ursinnigt driver de varandra, nu ska varenda Sverigedemokrat få betala. Det politiska våldet kommer öka och hatet ger en bekväm gemenskap, etablerad media med sina krigsrubriker uppmanar indirekt till våldshandlingar. Stämningen är tjock som grädde, det är en hätskhet som är svår att beskriva med ord. Som offentlig sympatisör av Sverigedemokraterna både före och efter valet har jag och många med mig placerats i en otrygg situation, för nu rustar det mångkulturella samhället för strid och i tornadons öga befinner sig SD och alla privatpersoner som hoppfullt röstade fram dem. Med märkligt lugn kan jag känna mig redo, vi skriver ett nytt kapitel i svensk politisk historia. Jag är beredd att stå upp för Sverige nu, för Nordeuropa. Varje andetag ger liv åt elden inom och med huvudet högt, enade vi stå…

http://www.svd.se/stockholm/nyheter/man-knivskuren-pa-sodermalm_5368379.svd

http://www.dn.se/nyheter/sverige/sverigedemokrater-hangs-ut-pa-internet-1.1174296

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sd-register-utlagt-pa-natet_5368715.svd

I april i år går DN ut och fördömer det ökade antalet ”rasistiska kommentarer”. Björn Hedensjö, redaktionschef på DN, inleder artikeln med försvar av det fria ordet, och belyser vikten av ett ”öppet och levande kommentarsfält”. Han beklagar sig över att DN på senare tid upplevt  ett ”tilltagande problem med rasistiska kommentarer”, men att hans intryck av situationen är ”dock inte att de rasistiska kommentarerna är uttryck för någon ny strömning i svenska samhället, snarare handlar det om ett fåtal personer som är väldigt aktiva kommenterare”. För att skydda DN från dessa fåtal rasistiska användare väljer DN inte att stänga av olämpliga, eller moderatera kommentarsfälten. Nej, DN väljer att stänga av kommentarfunktionen helt ”på artiklar som vi erfarenhetsmässigt vet lockar fram rasistiska kommentarer. Till exempel artiklar om eller relaterade till invandring.”. Ett öppet och levande kommentarsfält behöver alltså stängas ner helt, för att hindra de ”fåtal rasister” som enligt uppgift spårar ur fullständigt bland kommentarerna.

Ytterliggare en stjärna från Södertörns högskola uttalar sig rasismen på internet på DN – ”det kommer bara att bli värre nu” och fortsätter ”Internet har inneburit ett stort uppsving för ultrahögern. Det blev deras genombrott på en större arena. Antalet besökare på de högerextrema sajterna tycks öka hela tiden”. Paradoxalt uttalar sig dennes kollega, Mikael Hjerm, ”När folks medvetenhet ökar, ökar inte bara fördömandet utan också acceptansen. Det kommer att gynna Sverigedemokraterna”. Internet som erbjuder fri information har gynnat högerextremism – men det kommer också bli dess fall för acceptansen kommer öka. Någonting sånt.

Ett mönster som följer i gammelmedia är likhetstecknet mellan rasism och Sverigedemokraterna. Det bidrar i sin tur till ganska oroväckande slutsatser om att DN mfl. medvetet väljer att censurera invandringskritiska kommentarer för att de anses vara rasistiska – men att vara rasist är inget brott. Hets mot folkgrupp existerar givetvis, men att förespråka utvisning för dömda asylsökande och andra kan faller knappast innanför lagen om HMF. Är en sådan åsikt att betrakta som främlingsfientlig, rent av rasistisk? Vad är det för kommentarer som DN mfl. väljer att rensa bort egentligen? Åsikter som gammelmedia finner obehagliga, och som de utan att någon ifrågasätter kan rensa bort med motiveringen att de är ”rasistiska”? Vad är rasism för dem om Sverigedemokraterna är rasister? Att begränsa asylinvandringen till våra grannländers omfattning?

Om ”rasistiska åsikter” säger Aftonbladets internetredaktionschef Otto Sjöberg ”sånt ska vi inte publicera i någon form”. Rasistiska åsikter är alltså ett luddigt begrepp som omfattar allt från direkta lagöverträdelser i skrift, till SDs partiprogram.

Det talas om ett fåtal mycket aktiva rasister som driver runt överallt på internet och försöker ”luras”, någon ny strömning i det svenska samhället är det inte, som DNs chefredaktör tydligt förklarade. Kan det möjligt vara så att någon av Sverigedemokraternas nästan 600 000 uppskattade väljare (enligt United minds senaste undersökning) befinner sig på internet och läser  och kommenterar DN som vem som helst? Att sätta likhetstecken mellan rasism och SD är ett fegt sätt att kunna motivera omfattande censur, och uppröras över att andra portaler vinner mark när de rapporterar mindre politiskt korrekt.

http://politisktinkorrekt.info/2010/08/06/newsmill-i-blasvader-efter-politiskt-inkorrekt-omrostning/#more-51083

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/stark-kritik-mot-hyllad-debattsajt-1.1149489

http://www.dn.se/blogg/dnsebloggen/2010/04/09/sa-hanterar-dnse-problemet-med-rasistiska-kommentarer-6922

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/internet-uppsving-for-ultrahogern-1.1075039

Media har inte sparat på sitt klassförakt, potentiella SD-väljare har beskrivits som unga, lågutbildade och kriminella. När det inte hindrade det nationalistiska partiets politiska framgångar har man istället svängt om i frågan – nu rapporteras att SD-väljare består av välmående medelklass i lugna villaområden. Med mycket begränsad invandrarkontakt.

Utvecklingen vi sett i Sverige och i Europa de senaste decennierna är att likställa med ett lågintensivt krig, den omfattande asylinvandringen hotar på sikt att ersätta befolkning och kulturellt arv i aktuellt område. Låg nativitet hos den europeiska ursprungsbefolkningen i kombination med hög nativitet hos de stora flyktingströmmarna skapar en situation där en stad på bara ett par decennier når exempelvis islamsk majoritet.

Det har passerat ett sekel sedan den politiska debatten i Sverige dominerades av oroligheterna kring en allmän rösträtt. Skulle försvar, folk och fädernesland prioriteras, även om högerregeringen avsattes till förmån för en socialistisk? Idag har Sverige genomgått en omfattande förändring, slitits upp med rötterna ur jordmånen, doppats i rosa glitter och ställts ut till allmän beskådan. Etablissemanget, med sin utopiska fantasivärld, kan inte föreställa sig att globaliseringen skulle kunna medföra något hot. Således gör man en favorit i repris från 1914 – man genomför omfattande nedskärningar i försvaret. Man avskaffar den allmänna värnplikten och böjer sig lydigt framåt, mot Mecka och för de nyanlända gästerna vid landsgränserna.

Som Turgenjevs Fäder och söner även på sin tid belyste den politiska generationsklyftan urskiljs det tydligt idag. Äldre som idag växte upp i folkhemmet Sverige utan islamistiska grannar som spottade efter deras mammor, utan rasistiska gäng som tilläts utpressa deras småsyskon, utan sadistiska gruppvåldtäkter på deras systrar. De äldre som idag bara tar del av samhällsinformation via gammelmedia, som bara möter invandrare i taxibilen på väg till Arlanda för semesterresan, som inte växer upp som tiotusentals svenskar gör idag. I hopplöst mörka förorter, berövade på sin identitet och arv. Dessa äldre som betraktar afrikansk dans på träningsschemat på det lokala gymmet som riktig kulturberikning, och som välkomnar de ensamkommande barn media rapporterar flitigt om – det ska Sverige ha råd med.

Att Sveriges journalistkår bör hållas ansvariga för kontinuerligt pågående landsförräderi är nästintill oväsentligt när befolkningen i stort hellre tillbringar fredagskvällen hemma i soffan framför förnedringstv och kilovis med lösgodis än patrullerande sitt kvarter i hopp om att rädda en av de 150 våldtäktsoffer som numera utsätts för sexualvåld i det Nya Sverige, varje dag. Sverige som nu toppar våldtäktsstatistiken i Europa, samtidigt som troligen bara var femte våldtäkt anmäls. Inte förens den svenska befolkningen vaknar ur sin invandringsromantiska bubbla, kulturberikas på riktigt och nyvaket får stå ensam med skadorna samtidigt som det Nya Sverige vänder dem ryggen, inte förens då kan man med demokratiska medel börja förändra landet politiskt.

Sverige är inte ensamt ett sjunkande skepp, i dess kölvatten följer övriga Europa. I de högervindar som nu blåser över kontinenten försöker politiker i desperation lansera populistiska förslag om vissa begränsningar i invandringshanteringen, nu senast Frankrikes president Nicolas Sarkozy som lovar att återkalla franskt medborgarskap vid viss typ av kriminalitet. Frågan är om det är tillräckligt, eller om det vi ser nu med upplopp och kravaller i mångkulturella storstäder är det första stadiet till den europeiska civilisationens fall.

http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/sd-far-vagmastarroll-i-ny-matning_5079285.svd

http://www.expressen.se/kronikorer/ulfnilson/1.2084125/ulf-nilson-sverige-ar-pa-vag-att-ta-livet-av-sig

Man bör sky rollen som hemmafru, det är ett vedertaget faktum att det ändå bara är våp som väljer att gå hemma och leva på sin man. Om man nu mot förmodan skulle vara upptagen med smått om dagarna är man sannolikt hårt kontrollerad av sin respektive, för ingen normal kvinna kan välja att stå fastkedjad vid spisen. Inte i dessa moderna tider när hon kan förverkliga sig själv, ute i det riktiga livet. Det kan förstås bli ett besvärligt dubbelarbete, att sköta hem och barn och en karriär. Det är därför det finns dagis för spädbarn, tio timmar om dagen, fem dagar i veckan. Att välja bort utvecklingen av sig själv till förmån för gamla könsroller är per automatik att vara en dålig mamma.

Funderingar kring barn och föräldraskap för lätt tankarna till abortproblematiken, en ung såväl som en äldre mamma kan lätt belastas med beskyllningar kring varför hon inte gjorde det självklara valet att begå en abort. Hon bör vara medveten om det oerhört anmärkningsvärda beslutet att låta ett barn komma till en värld under mindre idealiska omständigheter. Att barnet föds i ett välfärdsland med alla tänkbara sociala insatser är fullständigt irrelevant – har modern inte läst minst ett par hundra högskolepoäng, eller riskerar att fylla pensionär i samband med sitt barns student, då överskuggar det existensberättigandet för det nya livet. Det är direkt inhumant att föda barnet under dessa klandervärda förhållanden.

När nästan 40 000 aborter genomförs per år, när var tredje graviditet slutar i abort i ett land som Sverige kan man fundera om abort inte längre praktiseras gentemot olyckliga undantag, utan som kontinuerligt pågående petitesser. När var tredje abort begås av någon som redan genomgått processen minst en gång tidigare samtidigt som den obligatoriska sexualläran ingår i läroplanen i grundskolan, hur förhindrar man då utvecklingen? Sexualundervisning fungerar inte, återinför moral(!) är en trådrubrik på Flashback som allt oftare gör sig påmind, att arbeta mot sexualiseringen av samhället är dock att betrakta som kontroversiellt och direkt impopulärt. Syftet är inte att skuldbelägga promiskuitet så mycket som att öppna för ett alternativ. Där barnafödsel inte är synonymt med slutet på livet, och en avsexualsering av det offentliga rummet inte innebär att man inte får ha sex.

De primära och djupt grundläggande instinkterna bör förenas med god moral och smak i en beundransvärd symbios, inte fullständigt trängas undan till förmån för luddiga politiskt färgade föreställningar utan verklighetsförankring. Normerna påverkar populationen och politiska experiment lämnar oss identitetslösa, rotlösa i en ständigt föränderlig värld. Som barn av vår tid där vi lämnas vind för våg på öppet hav. Vi tvångsmatas med påståenden om att abort är för det ofödda barnets skull. Samhället fostrar generationer att söka den omedelbara tillfredsställelsen, och den kan bara köpas med pengar. Ekorrhjulet snurrar vidare och vi inbillar oss att vi lever i den friaste tiden av dem alla, med alla tänkbara möjligheter. Världen vid våra fötter. Omoderna föreställningar som förslavar kvinnor ska förkastas och det högljutt – när den verkliga buren är den som inte följer den naturliga ordningen. När att vara fånge på riktigt är att vara inlåst i sociala konstruktioner, berövad och bestulen på elementära drifter. Att uppmuntras avlägsna ett bebisfoster i livmodern för att man borde åka på den där chartersemestern först och leva livet…

En rå nation där män saknar röst gällande sin avkomma, där han inte kan försvara sitt eget barn mot dess moder. Där han bara bittert får acceptera att hans barns hjärta slutade slå för att samhället inte skänker ett litet foster ett större värde än ett oönskat skadedjur. En parasit eller ett barn, valet är officiellt kvinnans. Trots att avkomman är lika mycket av hans kött och blod. I ett smutsigt samhälle bestående av skräpkultur, mångkulturalism och vänsterpropaganda där detta pågår varje dag, hela veckan, år efter år. Vad är ett barns liv värt i livmodern? De som ifrågasätts idag är inte de kvinnor som på skattebetalarnas bekostnad skrapar livmodern ren från foster, utan de omoderna kvinnor som väljer att bli mammor när och som normen inte tillåter.

I nordisk mytologi lurar Näcken under den vita näckrosens blad i vattendrag och sjöar, tätt omgivna av trolska skogsdungar eller öppna grönskande ängar. Lömska troll kidnappar vackra människobarn i bittraste avund för att låta dem växa upp som bortbytingar i sina väldiga bergssalar och Skogsrået lockar förföriskt in nyfikna män i de djupa, mörka urskogarna. Dagens samhälle bjuder dock på helt andra hot…

Sällsynt som sockervaddsrosa körsbärsblom i full prakt under en tidig och förefallande kylig vår – klimatet för den enastående gentlemannen är allt annat än gynnsamt, men likväl dyker han sporadiskt upp, mot all tänkbar förväntan. Man lämnas i ett tillstånd av påtaglig förundran, hjärtat slår ett extra slag och kinderna hettas. Att spela oberörd förefaller inte möjligt, inför blotta tanken på honom, ännu mindre i hans närvaro.

Till förmån för den undergivne toffeln respektive den aggressiva skitstöveln har den ärofyllda gentlemannen gått tillbaka. Hans goda uppfostran med ståtliga ideal, som den framtida makthavaren i det civiliserade vita samhället, som den politiska, ekonomiska och logiska eliten i världen, fyller en naturlig roll. Hans höga moral gör att han värnar om svagare element, som kvinnor och barn, och plikttroget tar sitt ansvar till fäderneslandets beskydd. Han som med ädelt hjärta ställer sig till försvar för högstående europeiska värderingar och traditioner, utan att drabbas av emotionellt vansinne. Han som med sitt överlägset utvecklade intellekt rationellt men höviskt formar den moderna civilisationen. Med stolta anor och sunda nationalistiska och konservativa mål, för han sig medvetet och rakryggat genom samhället. Starkt präglad av den goda smaken, är en han riktig man – stark och målinriktad, förnuftig och honnett. Den goda uppfostran har gett honom perspektiv, han värnar om fosterlandet och sitt folk, han håller huvudet högt och beundras av sin omgivning. Lika stolt blickar han mot sina förfäders arv, och glädjs över sitt blomstrande ursprung.

Hans triumf över det moraliskt förkastliga är söt som honung, tappert strider han emot sin tids vidunder. Riskerna är många, och han har mycket att förlora – likväl står han ståndaktigt och djärvt kvar som den överlägsna och högstående varelse han är. Han är konsekvent medveten om sitt naturliga övertag, den biologiskt betingande makten. Som alltid har tillhört honom, och är bara i någon annans våld så länge som han tillåter det. Världshistorien svämmar över av män som honom, som hans förfäder. Få är ihågkomna för sina heroiska insatser och ideal, de flesta har försvunnit in i glömskans dunkla gap. Som droppar i havet, tårar i regn. Deras liv har spillts för deras ädla principer, nakna mod och viljor av stål. De finns representerade i varje man, arvet är bestående och djupt rotat. När ska de eftersträvansvärda föreställningarna nå den bräckliga ytan i det mänskliga medvetandet? När glimtar ljusets strålar fram i det mörkret i det politiska avgrundsdjup vi idag kallar för vårt hem? Det är våra förfäders ideal som är släpade i smuts, till förmån för mångkulturalismens sköra bubbla som spricker så lätt av en vindpust från verklighetens isande kyla.

Gentlemannen är utrotningshotad, men döljer sig inom de flesta män som grönska och liv ligger dolt och till synes utrotat under frost och is under det bistra vinterhalvåret. Det socialistiska samhället har kraftigt influerat hans uppväxt och lämnat honom i ett tillstånd av förvirring och utanförskap, hans naturliga roll har förvrängts i detta omfattande mänskliga experiment. Han ges inget utrymme att identifiera sig med tidernas stora män, istället ska han kollektivt bestraffas för tidigare orättvisor samtidigt som han med tvång ska ge med sig av makten till inkvoterade, mindre lämpliga. För att undvika all form av manlig revolution reduceras ärofyllda fenomen som den svenska försvarsmakten kraftigt, allt för att förhindra gentlemannen från att nå gedigen militär kunskap och utbildning, gemenskap och erfarenhet. Den manliga rollen tvingas bestå av den underlägsna toffel som ständigt ska utsättas för kvinnors förnedring, eller den rabiata skitstöveln som reagerar med våld och emotionella uttryck utan minsta koppling till hög moral eller utmärkande logik. Den sundaste, och mest eftersträvansvärda rollen, gentlemannen, undertrycks å det grövsta. Han smutskastas och erhålls inget utrymme, unga män tvingas välja mellan de betydligt mer degenererade alternativen och samhällets absoluta förfall blir ett faktum.

Systerskapets mäktiga vingar breder ut sig över ett stjärnbestrött himlavalv, konstant och betydelsefull, och vetskapen om dess förekomst är betryggande. Att vara syster är att befinna sig till havs utan flytväst under senhöstens ursinniga oväder och stormar, men också att breda ut sig på en solvarm klippa en het sommardag och höra havets vågor klucka sömnigt. Rosenskimrande glitter men också naken asfalt, en mångfald av nyanser, systerskapet är en komplex konstruktion.

När min syster var liten sjöng jag vaggvisor för henne på kvällarna, eller berättade spännande sagor om övernaturliga väsen som hon var så förtjust i. Vår utveckling från små till stora skedde som över en natt. Spräckt är barndomens skimrande bubbla och borta är dess ömtåliga ideal. Systerskapet har mött realitetens hänsynslösa utmaningar och överlevt, och dess sköra vingar har förblivit intakta. På samma blåbärsstigar i skogen har vi vandrat, min syster och jag, från samma gyllene sandstrand vid havet har vi badat och i samma säng har vi sovit när mörkret hotfullt lagt sig och vi bara haft varandra. Nu är åren förbi när vi mörkrädda anförtrodde oss till varandra i den skoningslösa natten. Tillsammans botaniserar vi nu i varandras garderober, dansar löjligt framför spegeln före kvällens bjudning och finner en tilltalande drömvärld i systrarna Brontës romantiska litterära skildringar.

Utöver den biologiska aspekten kan systerskapet upplevas med andra kvinnor. För min del finns det en handfull som följt med i nästan två decennier, med vilka jag delar ett sidenband, miljontals små silkestrådar, naturligt framställda. Ömtåligt men bestående. Vi växte upp tillsammans i en lummig idyll, ett sömnigt område där tiden stod stilla och vuxenvärlden låg på tryggt avstånd. Förändringens vindar nådde så småningom även oss, ingen förälder kan skydda sitt barn från verklighetens bistra blåst, och det fick även vi erfara.

Regn som smattrar mot fönsterrutan, den välbekanta doften av popcorn i kastrull, så mycket tid vi tillbringat tillsammans framför lättsam pubertal underhållning när vädret varit dåligt eller skymningen lagt sig som en skugga över vårt kvarter. Hur många middagar har vi inte närvarat på tillsammans, ivrigt diskuterande någon ny händelse eller upptäckt? Vår skyddade uppväxt lämnade ändå krossade drömmar längst vägen.

Vad väntar systerskapet i morgondagens obarmhärtiga ljus? Som den dunkade bakfylla efter ett glas champagne för mycket, är systerskapet blott upprätthållandet av en vacker fasad? Den allmänna sanningen om kvinnans svekfulla natur lurar i mörkret, men systerskapets existens hotas inte av illasinnade rykten och petitesser. Hotas inte av förrädiskt ogräs i en annars så välskött trädgård, och bryts väl vingarna av växer nya ut. Som stjärnstoft i universum, en omfattande process som i sitt förundransvärda tillstånd uppmanar till eftertanke. Systerskapet är mitt förflutna och min framtid, och glädjen i den dyrbara gåvan att ha en syster.

Himlavalvet döljs av den täta, uråldriga skogens väldiga trädkronor. Dimman har lagt sig och blottar skoningslöst den dunkla insjö som förrädiskt döljer sig bland bottenlösa myrar och kärr i den djupa urskogen. Vagt kan du skymta något bland näckrosbladen, där du står tryggt bakom en uråldrig stam. Barken är sträv och fuktig mot ditt bara bröst. Den tidigare så stilla vattenytan skälver upproriskt, ditt hjärta dunkar hårt. Någonstans ovanför dig uppfattar du en kråka kraxa hest. Tungt suckar trädkronorna, och kråkan kraxar oberört vidare. Du kan urskilja ett huvud ur svallvågorna på sjön, någonting uppstår ur djupet.

Ett par mossgröna ögon betraktar dig trånande, med resten av kroppen dolt i mörkret. Plötsligt tar havsnymfen sats och blottar sig djärvt från nyckelbenen och uppåt. Med porslinsvit hy och frusna läppar, späd överkropp och böljande hår som skimrar svagt i skymningen, höjer hon graciöst handen och vinkar fram dig. Vackert och erotiskt, du släpper henne inte med blicken när du tafatt lämnar din trygga plats i skogsdungens utkant. Trevande, för att inte hamna i vattnet, väljer du dina steg noga i den lömska träskmiljön. Mossan på marken är förrädisk och avslöjar föga vart vattnet börjar och vart det fortfarande är stabil jord. Du kommer så nära du kan henne, och hon närmar sig dig försiktigt. Exponerar sin barm för varje steg, skapar små vågor på det stilla vattnet. Näckrosbladen skyler vad som än finns under ytan. Hon är åtråvärd, där i det oklara vattnet, där i den råa kyla som råder i luften. Förtrollat njuter du av hennes bara uppenbarelse. Bakom henne skälver vattenytan på nytt.

Disen ligger tjockt som ett täcke över sjön, du får svårt att fokusera blicken. Kråkan kraxar vagt vidare. Hennes systrar blottas ur dimslöjorna, nakna och späda. De avslöjar aktsamt sin gåtfulla närvaro, men skänker dig långa, djupa blickar. Nymferna rör sig lidelsefullt, som om de fullkomligt förtärs av sin avgrundsdjupa längtan. Berusad av lustens sötma faller du ner på knä i den våta mossen. Den första havsnymfen, som fortfarande är dig närmast räcker ut sin kalla hand ur vattnet och du fattar den direkt. En så tilltalande gest hade du inte kunnat motstå, så gripande betagen av henne att du inte reagerar rationellt. Så liten och svag är hon din grova manshand och så silkesmjukt besvarar hon ditt handslag. Hennes gröna ögon glittrar och hon utmanar dig, hetsigt manar hennes systrar på i bakgrunden. Du böjer dig tappert framåt för att stilla ditt lystna begär och ta en kyss, utan att någonsin släppa din blick från hennes trånande smaragdfärgade ögon.

Kylan är påfallande klar, sjön omsluter dig fullständigt och du sjunker obarmhärtigt ner i den bottenlösa djupet. Dunkelt tätar dimman ut sig över den stilla insjön och ett hest kraxande skär genom tystnaden. Kråkan fortsätter oberört kraxa och mörkret sänker sig sakta över den trolska skogsdungen och urskogen har fullkomligt slukat alla bevis på mänsklig närvaro.